Berättelser:
Jonas Källström, Baggnäset forskat om Stöde kyrka
Det som Jonas Källström inte vet om Stöde kyrka och dess historia är inte värt att veta. Han har de senaste ca 20 åren sysslat med forskning i detta ämne. Han vet allt. Han vet t ex att när man i Stöde år 1756 funderade på att bygga en ny kyrka och kassan var skral – då skickade man med en stor ”kluns” smör till höga myndigheter i Stockholm när man begärde att få pengar till bygget. Nu visade det sig, att inte detta hjälpte utan man fick klara finanserna på egenhand. Dessutom vet han berätta att detta med att tornet står mot öster – normalt står kyrktornen mot väster – har sin förklaring däri att grundförhållandena var bättre i den östra delen av kyrkan.
Källström har tagit fram alla tänkbara och tillgängliga uppgifter om Stöde kyrka. Den första kyrkan uppfördes med sannolikhet på 1200-talet i samband med sockenbildningen då även kommunnamnet Stöde tillkom. Från 1501 – 1534 finns handlingar bevarade bl a den så kallade ”Munkekladden” som omfattade kyrkans räkenskaper under den tiden. De egentliga kyrkoräkenskaperna tog sin början på 1670-talet. Det är dessa som Källström främst intresserat sig för och dessa talar samtidigt om hur det var på den kyrkliga fronten – kommunen.
Man kan också få en bild av Stöde kommun som helhet av dessa handlingar. Källström har beställt fotostatkopior på det mesta av kyrkoräkenskaperna. Det är åtskilliga kronor han lagt ned bara på detta. En krona per blad och han har flera pärmar!!
Släktforskning
Källström har inte bara ägnat sig åt kyrkan och dess värld.
Han har också roat sig med släktforskning, dels år sin egen
släkt som han har kunnat följa till 1500-talet, dels forskat i andra
släktled. De ena har gett det andra med andra ord.
Första kyrkan saknade fönster
Vad som framgår av skrifterna från den tiden är det sannolikt
att den första kyrkan inte reparerades nämnvärt under tiden fram
till mitten av 1600-talet. Det framgår av beskrivningar att kyrkan saknade
fönster. Ljuset släpptes in genom smala gluggar. Inte heller fanns
det någon inredning och fanns det något var det av allra enklaste
slag. Bänkar fanns inte, t ex östra delen var avdelad med ett s.k.
korskrank. Bakom detta på väggen torde ett altarskåp jämte
några helgonfigurer varit placerade. Vidare ett krucifix förmodligen
detsamma som än idag hänger ovan för altaret. Av den s.k. ”munkekladden”
framgår att det år 1517 inköptes en korkåpa för
60 mark. År 1522 inköptes en dopfunt för 5 mark samt en fana
för 7 mark.
Utökades år 1673
Kyrkan blev sedan troligen för trång för år 1673 beslutades
om att bygga ut och renovera den. Utökningen skedde österut, redan
då fann man att markförhållandena var bättre åt
det hållet. Man ökade ut med ett kor som var ca 4 x 3 meter brett.
År 1673 kom kyrkans första fönster och räkenskaperna från
den tiden visar att glasmästaren betalades med 30 daler och till den som
höll glasmästaren med kost utbetalades 4 daler. Året efter reste
Erik Olofsson i Gräfte till Stockholm för att få pengar till
bygget och tycks också ha fått 100 daler silvermynt lika med 300
daler kopparmynt.
I räkenskapsboken för den 25 juli det året står upptaget ”Kongl Majt:s gifvit till kyrkionens reparation 201 d: r och 13 öre. Resten av de 300 avskrevs senare då det ansågs att Olofsson borde ersättas för resan och dels torde ha kommit på obestånd. Men han fick den pengar, något som man 100 år senare ungefär misslyckades med – trots att man tog en smörklump med sig som erkänsla.
Nytt kyrkbygge år 1751
Det gick 78 år till nästa kyrkbygge i kommunen. Under tiden har den
gamla kyrkan reparerats och dessutom hade församlingen kostat på
olika saker som man sedan hade nytta av. År 1687 skaffades spira och tvenne
kors på kyrktaket. För detta arbete samt galler för sakresti
fönstren betalades 18 daler till Thomas Stensson från Nedansjö.
Framme vid år 1727 har församlingen besök av en målare
som målar altartavlan jämte förgyller den. För detta utbetalades
139 daler. I detta inräknades skjuts av honom tur och retur.
Länsman Eric Pädersen i Gräfte ersätts bl a i detta sammanhang
för dricka till målaren med
3 d: r och 24 öre. År 1751 är det äntligen dags för
ett nytt kyrkbygge, men det är dåligt ställt med kontanta medel.
Sockenmännen är i en brydsam situation. Det man för tillfället
för kyrkhusbygget är summa 2 083 daler och kostnaderna för den
nya kyrkan beräknas till 8 900 daler.
Man ska betänka att invånarantalet i Stöde på den tiden
inte var mer än ca nätt 900 personer.
Stödeborna var även på den tiden ett givmilt folk. Räkenskaperna
visar att alla inom kommunen - för att en ny kyrka ska kunna byggas –
lämnar bidrag och gör det ofta. Största omsorgen för en
ny kyrka torde utan tvivel ha legat på komminister Magnus Nordenström
och han hade god hjälp av länsman Eric Pädersen samt dåvarande
kyrkvärdarna Matts Nilsson i Källsta och Hinrich Ersson i Fanbyn.
Å 1857 tecknades avtal med byggmästaren Olof Romberg från Leksand om nybygget. Dessförinnan hade man fått kollektmedel från andra församlingar och dessutom lånat upp pengar av olika personer samt tagit de besparingar och kollektmedel som kom in i församlingen. Några pengar från höga vederbörande i Stockholm blev det inte – trots smöret. Det var ett bygge inte helt utan motgångar. Under byggtidens gång kom en anmälan till dåvarande domkapitlet i Härnösand om att Romberg inte skulle äga de kunskaper som erfordrades för att få bygga kyrkor.
Romberg kunde dock referera till flera kommuner där han byggt kyrkor till belåtenhet bl a Ljusdal och fick fortsätta byggandet. Men församlingens ledamöter voro skyldiga att ersätta all omkostnad som användes för kyrkobygget om det skulle visa sig att byggmästaren inte skulle klara uppgiften.
Kostnadskalkylen höll
Omkostnaderna för kyrkobygget fördelade sig så. Kalk från
Alnö 2 297 d: r, Kalk från Gottland 590 d: r, div. (spik och järn
mm).2892 d: r, byggmästarens ersättning 3 727 d: r. Dagsver-ken som
lån från andra socknar: Från Torp108 dagsverken, dessutom
6 dagsverken utförda av folk från Saxen och Hjältan, Attmar
142 dagar (som återbetalats år 1761) Tuna 133 dagar, lej-da dagsverken
60, Stöde sockens egna 2 912 dagsverken, dessutom 90 dagsverken nedlagda
av stödebor på kyrkogården. Summa dagsverken 3 951.
Premiär
Den 6 april år 1759 predikades första gången i kyrkan. Man
hade då bytt predikstol med Sundsvalls gamla kyrka. Den lilla predikstolen
som funnits tidigare byttes bort och den ska finnas i något kapell efter
kusten. Bytet kostade 120 d.r förtäljer skriften och de som fraktade
dessa predikstolar mellan de olika platserna var kyrkvärdarna Hinrich Ersson
och Matts Nilsson. Några år senare kom en ny stor utgiftspost. Då
tillverkades en ny altartavla till det på den tiden ”drägligt
pris” 3 480 daler.
Det här var bara ett litet axplock av vad de gamla skrifterna förtäljer.
Källström har hittills följt – och har allt i stencil –
fram till 1 maj 1837. Det är många stenciler det. Dessutom har han
alla vigslar i kommunen från det att man började föra bok på
detta – fram till år 1861, vidare dopboken fram till 1859 och dödboken
fram till ca 1850. Källström tänker inte sluta med sin något
ovanliga hobby. Han har ju drygt 1oo år kvar innan han når i kapp
tiden. Nu har han för all del haft lite hjälp med olika saker men
intresset är hans.
Text och foto/BIM år 1972
Avskrift nov 2005/ON
Nils Österlund berättar om idrott i Stöde
Onsdagen den 18 februari år 2004
Vid årsskiftet 2003/04 hade Nils Österlund, Danderyd, och Per Hellzén,
Sundsvall, diskuterat om att Nils skulle komma till Stöde och berätta
om idrottslivets historia i Stöde åren 1918 - 1950. Per Hellzén,
som deltagare i Forskargruppen, föreslog att gruppen skulle ställa
sig som arrangör och söka samverkan med Stöde IF och Hembygdsföreningen.
Nils och Per hade kommit överens om att onsdagen den 18 februari var bästa
dag ur Nils synpunkt. Forskargruppen ställde sig positiv till föreslaget
då denna ”föreläsning” ansågs vara ett led
i det arbete som Forskargruppen bedriver. Stöde IF lovade att klubblokalen
fick användas utan kostnad. Föreningen lovade också ordna någon
form av förtäring under kvällen. Hembygdsföreningens ledning
informerades om det tänkta arrangemanget utan att tycka nånting.
Möjligen senareläggning. Forskargruppen ansåg sig därför
skyldig företräda Hembygdsföreningen denna kväll. Nils hade
bestämt att han ville ha kontakt med alla de bilder/foton som finns uppsatta
på den östra väggen i Sifs klubbrum varför lokalen möblerades
om till biografsittning mot den väggen. Möbleringen ordnades av Forskargruppen.
Pålysning om evenemanget skedde genom blänkare i tidningarna och
i lokalradion, samt vid en sammankomst i Församlingshemmet dagen innan.
Klockan 18.00 den aktuella dagen hade ett 25-tal personer, kvinnor som män, infunnit sig till lokalen, de flesta med någon anknytning till SIF. Nils Österlund kom på utsatt tid tillsammans med ungdomskamraterna Per Hellzén och Klas Ytterström, båda nu boende i Sundsvall. Nils berättade på ett lättsamt och trevligt sätt om Stöde IF:s tillkomst år 1918 och föreningens ungdomars framfart i hoppbackar, i vatten och på planer och inte minst egna bravader under sin aktiva verksamhet inom SIF på 1930 – 40 talen. Medryckande och roande.
1918 - omkr. 1950
Här börjar Nils berätta om sina minnen
Denna PM är långtifrån fullständig. Den bör kompletteras
med verksamheter från 50-talet och framåt. (Fotboll, orientering
mm) Med SIF menas Stöde Idrottsförening.
1) Idrottens organisation
Stöde Idrottsförening (SIF) bildades år 1918. (Bilaga 1) Men
vid sidan av Stöde IF fanns på 30-talet följande föreningar/klubbar
Viskan främst fotboll
Nedansjö IF främst skidor och skidsport
Slättån – endast under några år i mitten av 30-talet,
främst fotboll
Österlo - i början av 40-talet och till omkr. 2000, främst fri
idrott
Det som i fortsättningen kommer att avhandlas är Stöde IF:s verksamhet.
Jag kommer att snudda vid andra föreningar.
2) Fotboll - bollsparkning
I bilaga 1 anges resultat av SIF i distriktsserier under 1930- talet. I mitten
av detta årtionde bildades också Slättånföreningen.
Man anlade en plan på ön och så vitt jag vet omfattade verksamheten
endast fotboll. Efter några år lades föreningen ned. Planen
övertogs av SIF
Några spelare från Slättån övertogs av SIF, bla
Erik Nyberg, Jonas Westman och även Sven Sjöberg, tror jag. När
man läser bilaga 1 kan man tro att Erik Nyberg stod i mål för
SIF i matchen mot Sundsvall år 1935. Det gjorde han inte men Erik var
inkallad som reserv från Slättån. Helge Löf – bror
till Harald – stod i målet som vanligt. När Helge flyttade
från Stöde blev Erik Nyberg SIF:s målvakt. Trotjänare
i fotbollslaget - utöver Lasse Öhlén var Nisse Sjölin
och Sven Sjöberg.
Såvitt jag förstår hade man inte någon tränare under
1920 – 30 och kanske 40-talen. Jag minns att ”Malla” Pettersson
då och då kom till Stöde för att lära ut teknik.
Hur man skulle dämpa en boll, slå en boll med in- eller utsida, nicka
mm. ”Malla” var Giffare och spelade i Medelpads representationslag.
Utvecklingen inom fotbollen inom Stöde IF har varit stor. Även om
jag besöker någon match varje sommar kan jag inte säga så
mycket. Men det finns ju yngre som vet.
Damfotbollen har ju varit framgångsrik. ”När började man?” med flera frågor kan jag inte svara på. Det finns andra som kan svara på detta. En sak- Tina Nordlund från Alnö, svensk mästarinna i Umeå SK, Sveriges bästa damfotbollsspelare år 2001 (?) spelade en säsong för SIF
Från början spelade man fotboll på gräsplaner –
efter höskörden – som någon bonde upplät.
Sannolikt användes även Vången efter vårfloden. En plan
anskaffades först år 1931 (Bil 1)
Den låg i Källsta mellan Barktjärn och järnvägen.
Omklädningsrum hyrdes av Zetterberg
( gården nedbrunnen) i hans uthus. En flottspång lades över
till Barktjärn. Vid hög belastning blev man våt om fötterna.
Någon dusch fanns inte, men det gick ju att tvätta av sig i Barktjärn.
Dök man ifrån spången var det alldeles svart. Man såg
inte ett dugg, men det var heller ingen risk att man skulle träffa på
en sill. En annan tillfart var att man lämnade cykeln vid Västerstöde
och gick längs järnvägen till idrottsplan.
I det första fotbollslaget är jag övertygad att Arthur Wiklander stod i mål och bland utespelarna fanns Uno Österlund, möjligen också Hilding, men då som tonåring. I övrigt har jag inga namn.
3) Skidor
Stöde IF:s mest framgångsrika idrottsverksamhet kom snart att bli
skidsporten (främst backhoppning) (Bilaga 1 och 2). framgår av resultaten.
Redan efter fyra år hade man en skid-backe. I (Bilaga 3) lämnas referat
av invigningen. Då, år 1922, var backen en av de största i
landet. Det var alltså inte för inte den kallades ”Storskidbacken”.
Vi som sysslade i den grenen fick själva ordna backen. Som regel samlades
vi på juldagen, efter ottan, i backen för att bära snö
och trampa över- och underbacken. Det var inte bara vi aktiva som samlades.
Vi fick hjälp av Eivin Jonsson (död), Sven Åsberg m fl. På
Annandagen satte vi igång med hoppningen. Hildor Löf stod på
domarläktaren och gav omdöme när man så småningom
gått upp till läktaren. Hildor var en legend i Stöde. Dessutom
aktiv domare. Men han gav endast besked när man kom upp efter ett hopp,
hur det sett ut. Personligen minns jag bl a att i en säsongstart han berömde
mig för att hoppa bättre än Helmer Andersson. En annan gång
nämnde han att jag precis som Gunnar Axelsson fick ” benen under
mig”. Anledning och skäl kunde han inte ange. Mer om detta kan jag
säga. Huvudsaken var dock att Hildor visade så stort intresse.
Det var Hildor och Harald – halvbröder – som byggde Baggnäsbacken (Fornhemsbacken) omkring år 1930 med hopplängder upp till ca 17 meter. Det fanns på 1930-talet backar i varje by – nästan. I Norromängarna – Lyckans Höjd – en backe nämnd Ol-Hansbacken. Den var inte i bruk på min tid, men den fanns ju. Den hade en märklig profil. Jag minns en vinter 1940 eller 1941 hade vi så lite snö i Stöde att vi inte kunde träna i stora backen – den fick vi inte klar - utan träningen ägde rum i Baggnäsbacken. Så skulle vi till Sundsvall och på Trettondagen delta i de traditionella tävlingarna om Sundsvallspokalen. Vi åkte ner på lördag och tränade i backen. Lars-Erik Löf och jag övernattade mot söndagen hos min inackorderingstant. Minns inte om resultaten blev så bra. För mig blev de inte bra. Men händelsen ger en glimt av intresset och sammanhållningen.
De årliga tävlingarna i ”Storskidbacken” ägde rum
som regel den 25 mars på Marie Bebådelsedag. Om SIF hade problem
hölls tävlingarna på andra datum, men vid tävlingarna den
25/3
kunde Axel Strand, Erik ”Diman” och Olle Lindström från
Svartvik, Pelle Hennigs, Gunnar Karlsson och Gunnar Hedberg från Djurgården,
Olle Vilén, Sixten Wahlman och Elov Olsson från Östersund
samt alla från Njurunda, Matfors (Vattjom), Sundsvalls GIF och IFK samt
Kubikenborg och Fagervik. Några år hade vi också norskt deltagande.
Den dagen var en högtidsdag i Stöde. De deltagande härbärgerades
på Liljas Pensionat och ”Berggrens rum för resande”.
Publiken strömmade till från skilda håll, Ede och Källstaborna
färdades på skidor eller gående förbi Löfs eller
Lambert With mot Gammelborönningen och vek av mot backen. Edstaborna gick
även över Sandqvistens, Frida Sundbergs och skogsvägen mot Storrönningen
(Olle Widmarks). Vidare över ägorna till backen. Några ynglingar,
som ännu inte hade nått tonåren, avvek vid Storrönningen
mot Valberget för att traska genom skogen i djupsnö och nå backen
vid domartornet. Då skulle man ha fått ”gå in”
gratis. Men de orienterade fel och kom fram precis vid ”inträdesbordet”.
Jag vet, ty jag var med !!!!!!!
Man kunde också gå Norromängsvägen, gå upp vid Lyckans
höjd över August Mattssons (Fritz Ullbergs) förbi Bäckänge
mot Storrönningen. Kärvstaborna tog Norromängsvägen, vek
av till vänster mot Brick-Karins, Mattias Åsbergs och fram mot Viktor
Nilssons, där man följde stigen några hundra meter fram till
bromsplanet. Hur stor blev publiken? Sannolikt mellan 300 – 700 åskådare.
Varierande bl a på grund av väderleken. Fest var Det .
Det är väsentligt att komplettera resultatlistan, bilagorna 1 och
2 med Olle Bergmans resultat år 1936 som sista års junior. Han vann
praktiskt taget att inom distriktet. Det bör även erinras att Ivar
Lindberg då 19 år gammal, togs ut att representera Sverige tillsammans
med bl a Sven Eriksson-Selånger vid FIS tävlingarna i Sollefteå
år 1934. Det är andra gången en Stödebo tagits ut till
”landslaget”. Under träningslägret i Sollefteå under
A. H Nilssons ledning, betraktades Ivar Lindberg som Sven Eriksson- Selångers
arvtagare.
Tävlingen besöktes bl a ett antal Stödebor som bussades till Sollefteå. Ivar hoppade dåligt. Korta hopplängder och dålig stil. Han ville skylla på tränaren A.H. Nilsson men han var känd för att omhulda den moderna norska stilen som alla stödepojkar på 1930-talet och framåt tillämpade. Hildor Löf och möjligen Helge Eriksson hoppade med samma teknik och stil. Jag är näst intill övertygad att det var Ivars nerver som inte höll.
Stöde Idrottsförening hade sina främsta framgångar vad
avser backhoppning på mitten av 1930-talet till mitten av 1940-talet.
Konkurrensen under de här åren var väsentligt större än
tidigare. Men då hade vi Hildor Löf, Henning Mattsson och Erik Sjölander.
Nu under 1930 – 40 talen fanns Ernst Nilsson (tyvärr insjuknad i
tbc, avled år 1945), Ivar Lindberg, Helmer Andersson, Gunnar Axelsson
och Olle Bergman. Alla i den svenska eliten eller strax intill. Att man inte
deltog i alla SM hade ekonomiska skäl. SM i Sollefteå år 1938
i Hallstabacken refererades i årsboken1939 och där säger man
bl a ”Några efteranmälda stödepojkar inledde tävlingen
med vackra hopp som genast kommer intresset att stiga och tvinga domarpoängen
i höjden.” (På skidor år 1939 sidan 240). Vilka dessa
var och dess placering är ej bekant. Men med säkerhet deltog Ivar
Lindberg och Helmer Andersson, möjligen Ernst ”Tjalla” Nilsson
(om han var frisk).
Backhoppningen hölls vid liv under 1940-talet men sedan tynade intresset av. Varför? Brist på ledare? Vid en tävling 25/3 omkring år 1945 slog emellertid Clarence Berglund, Selångers SK, backrekordet och landade på 48,5 meter. Otroligt bra! Det var 4,5 meter längre än vad Sven Selånger någonsin presterade.
4) Fri idrott (Allmän idrott)
Träning i allmän idrott (numera fri idrott) började på
allvar först när idrottsföreningen fått en egen idrottsplan
år 1931. Då hade också Thure Bengtsson varit i Stöde
i två år. Mera om honom i ett särskilt avsnitt senare. Thure
var själv god löpare på 400 och 800 meter. Någon egentlig
tränare fanns inte, men Västerviks- Nisse – en av landets främsta
tiokampare under 1920-talet, var på besök några gånger
under mitten av 1930-talet. Han var då en ambulerande riksinstruktör.
Av Bilaga 1 ser vi att föreningen ganska snart fick framgångar vid DM-tävlingar och serietävlingar. Nisse Svender flyttade från Stöde i mitten av 1930-talet och försvann därmed ur resultatlistorna. När man ser klubbrekorden, i bilaga 1, eller resultaten från en klubbmatch, i Bilaga 4, blir man inte imponerad av resultaten. Men man måste betänka att de flesta resultaten uppnåddes på mycket ogynnsamma banor. Ansatsen till hoppen skedde på ojämn gräsmatta, liksom löpgrenarna. Hur skulle resultaten ha sett ut om tävlingarna ägt rum på kolstybbsbana eller på dagens ännu snabbare underlag är svårt att säga. K.A. Österlunds 1,88 cm nåddes vid SM på Stockholms Stadion, Vid klubbmatch fick han som regel nöja sig med 1,75 eller lägre. Ett annat exempel är Sven Helgesson som nådde 6,92 meter i längd omkring år 1950, när han tävlade för Mariestad. Det var då ett nationellt elitresultat.
Ett annat märkligt klubbresultat är Helge Erikssons i stavhopp. Helge
Eriksson stavade sitt namn sedermera Erixon liksom sin yngre bror Hjalmar, center
i fotbollslaget under flera år och god löpare på kortdistanser.
Sedan Helge haft sådan framgång som backhoppare ställdes stora
förväntningar på honom i den grenen, men under träning
i ”Storskidbacken” bröt han ett ben. Olle Widmark skjutsade
honom i en mockansläde till doktor Cederblad. Sjukhus, behandling och gipsat
ben. Läkningen av benbrottet fullföljdes inte . Vet inte säkert,
men sannolikt klippte Helge själv av gipset för att återigen
kunna röra sig på dansgolv och i byn. Benet kroknade och han blev
grovt låghalt. Det innebar att när han hoppade stav hade han en svag
ansats. Med hänsyn till detta handikapp var 3,05 meter bra. Helge Erixson
var utan tvekan en stor idrottsbegåvning. Han blev emellertid pingstvän
och en uppskattad pastor inom pingströrelsens centrala ledning. Han dog
vid 90 års ålder för 5 – 6 år sedan.
I varje fall under 1930-talet åkte friidrottslaget till klubbmatcher på
annan ort med Oskar Anderssons lastbil. Lastbilen var täckt med en presenning
och man satt på träbänkar på flaket. Jag följde med
som supporter till en match mot Matfors. Vid det tillfället var antalet
grenar fler än de som redovisas i Bilaga 4. Stavhopp, självklart med
Otto Hofling, Matfors, svensk elitstavhoppare. Matchen avslutades med svensk
stafett, med Åke Nilsson (100 m) Hjalmar Erixon (200 m) Nils Sjölin
(300 m) och Thure Bengtsson (400 m) var Stödes lag. Har ej resultaten.
Roland Bergman har berättat att, när Stöde vann en match rökte
lagledare Hilding Österlund en cigarr på hemresan.
Under rubriken ”Fri idrott” tar jag med också gymnastik. Men egentligen borde det vara tvärtom. I begynnelsen i slutet av 1880-talet sorterade ”Allmän idrott” organisatoriskt under huvudtiteln ”Gymnastik”. Men det är en annan historia. Det var Ivar Granberg som startade gymnastiken på Kärfsta skola för friidrottare, fotbollspelare och backhoppare. Långt ifrån alla deltog men ca 20 man. När Ivar Granberg flyttade från Stöde fortsatte gymnastiken först under ledning av Ivan Brännlund . Sedan blev det K.A. Österlund ledare.
Friidrottarna började sin vårträning med konditionsträning, löpning i mörkret på vårvåt landsväg från Ytterströms affär till Källstabanan eller Gotthard Petterssons affär i Ede. Det kunde variera. Thure Bengtsson var initiativtagare och ledare. Jag undrar hur deltagarna blev rena och fick kläderna torra. Det måste ju ändå ha fungerat. Varje vår – under 1930-talet i varje fall, arrangerades Kubenterrängen. Tävlingen var gruppindelad. ”Proffsen” med bl a Valter Lundgren och Malte Eriksson sprang i den gruppen. Men man hade en särskild klass för fotbollsspelare (Bilaga 1). I denna lagtävlan skulle tre eller fyra fotbollsspelare räknas. Harald Löf var alltid given. Olle Henriksson (Stödeman) var en annan pålitlig lagmedlem men jag vet aldrig att han spelade fotboll . Andra som kunde detta var Gunnar Widmark och kanske även brodern Nisse. Ytterligare namn fanns säkert.
Kyrkoherde Ögren avled år 1933 ( kolla) Pastor Schaffer fick därmed upprätthålla kyrkoherde tjänsten och en pastorsadjunkt Holger Näsholm kallades till Stöde. Näsholm var polioskadad och var fysiskt handikappad men utomordentligt kreativ och omtyckt kyrkans tjänare. Han tog initiativ till Ungdomens Dag år 1934. Den anordnades tillsammans med SIF och det var Thure Bengtsson som där var mest givande (Bilaga 5). Efter högmässan ägde en flergrensstafett rum med start vid IOGT-Logen, nuvarande Stödehuset. Stöde IF segrade i huvudklassen. Först simmande man från stranden nedanför Logen över Källstaviken. Olle Engberg tog ledningen, växlade över till Malte Eriksson som löpte genom Näset mot gården Baggnäset, rundade och sprang vägen mot banvaktsstugan, växlade till Bertil Kristmansson, som sprang till Vången. Där vidtog roddarna där Erik Eriksson tävlade för SIF. Rodden gick ned mot ”Prästbryggan” . Thure Bengtsson mötte och förde stafetten åter mot Logen. Några 100 meter före Logen var sista växeln. Sista sträckan på upploppet sprang Åke Nilsson. Loböle vann B-klassen. Man hade där ingen bra simmare. Man lånade tillfälligt K.A. Österlund. Och då gick det vägen. Hela Stöde tycktes den dagen vara på fötterna/benen.
I samband med att SIF övertog Övallen av Slättåföreningen och fotbollen flyttades över till den planen förändrades även förutsättningarna för den fria idrotten. En ny förening i Lo-Österlo bildades. Framgångsrika idrottare i den klubben var bl a Gunnar Näslund i höjd och Leif Näsström som sprinter.
5) Bandy – Ishockey
Under 1930 och 40-talen spelades även bandy. Den som här var den drivande
kraften var Helge Eriksson. (kyrkovaktmästaren) ej att förväxla
med bock?? och stavhopparen. Säsongens första bandyplan anlades på
Kyrkviken där bärbar is lade sig först. Den var betydligt större
då innan nuvarande bro byggdes. Helge hade gjort en pump. Sedan han huggit
upp ett hål om någon decimeter satte han ned denna pump och drog
upp vatten som ”spolade” isen. När Ljungan och Stödesjön
lagt sig flyttades bandybanan dit och låg nedanför Vallen. Helge
Eriksson bodde då på Vallen och kunde ha bättre uppsikt över
banan. Helge hade nämligen en antagonist i byn sedan han vittnat mot vederbörande
i ett brottsmål. Denna vederbörande bar sand till Kyrkviken, där
den ströddes ut på banan. Vederbörande kunde även gå
till kyrkogården och rycka upp blommorna på de gravar Signe Eriksson
åtagit sig att sköta. De kunde således ha sina besvärligheter
att administrera idrotten. Helge Eriksson deltog själv i bandyspelet och
hade bandyrör, ej så vanligt då. Övriga bandyspelare var
Per-Erik och Sven Helgesson, Sven och Klas Ytterström, Gunnar Axelsson
(målvakt), Sven Sjöberg m fl. Man kunde dela upp i två lag
men knappast med fullständiga lag. Såvitt jag förstår
deltog man aldrig i seriesystemet.
Men år 1950 hände det oförutsedda att Stöde IF blev distriktsmästare i bandy för juniorer. Efter ett antal kvalificeringsmatcher mötte man Heffners IF i finalen på Läroverksplan i Sundsvall och vann. Enligt en av deltagarna, Sigvard Olsson, berodde detta till stor del på en skicklig målvakt, Rune Sundberg son till bagaren Albert Sundberg. En annan deltagare i Stöde IF var Klas Österlund vilket måste ha glatt pappan Hilding väldigt mycket. Gunnar Axelsson slutade med bandyn. Han koncentrerade sig på backhoppningen. Hans bandyrör köpte jag år 1937 för 5: - kronor. Som målvakt efterträddes han av Rune Persson. Han hade inga skridskor utan stod i målet med brodd på ena foten.
En celeber gäst kunde dyka upp på bandyplanen, Aron Lindström. Han var ju betydligt äldre än de flesta men deltog ändå med liv och lust. En gång råkade han åka på Gunnar Axelsson och hans skridskor skar upp en reva i Gunnars golfbyxor. Gunnar fick 15 :- kronor. Slog Aron av någon annans klubba ersattes den genast. Aron kunde även gästa Fornhemsbacken och visa upp sin talang, vilket sanningen att säga inte var så imponerande. Här på äldre dagar kan man fråga sig om inte Aron (Petter) hade några jämnåriga kamrater i Stöde utan måste vara tillsammans med så mycket yngre. Ishockeyn kom till Stöde på 1950-talet. En rink byggdes på Vången (Stöde IF) och en i Västerlo/Österlo. Mer om detta vet jag inte.
6) Ungdomsverksamhet
I Bilaga 1 anges det nära samarbete som fanns mellan Stöde IF och
skolan. Detta gällde främst skidsporten. Varje år anordnades
skoltävlingar på skidor där kommunens samtliga skolor var inbjudna
att delta. De flesta deltagarna kom från Ede, Kärfsta och Östanå
skolor. Mer framstående deltagare kom även från Lo (Verner
Olsson) och från Lillström. Längdtävlingarna ägde
rum vid Logen. Deltagarna åldergrupperades på sträckorna 1
km, 2,5 km och 5 km. Pojk- och flickklasser.
Backtävlingarna ägde rum i Fornhemsbacken. Även den vill jag minnas var indelad i tre klasser. Den yngsta klassen startade på avsatsen. Dessa tävlingar var också uttagningstävlingar för Medelpads skidförbunds årliga skoltävlingar i Sundsvall. Skidintresset i Stöde var stort. Bina Nilsson som var lärarinna vid Kärvsta småskola hade t ex skidskola för flickor varje år. Flickorna fick lära sig telemarkssväng, ........kristiania mm Vid skoltävlingarna i Sundsvall, som var öppna för hela distriktet representerades Kärfsta skola varje år under den senare delen av 1920- och -30 talet. Man åkte ner med 7-tåget på morgonen och hem med 8-tåget på kvällen. Under 1930-talet var Thure Bengtsson ledare. Kontingenten gick i samlad trupp från centralen till Höglundaskolan där deltagarna fördelades till sin resp tävlingsklass. I varje klass deltog minst 50 elever. I flickklasserna kanske något färre.
Från Höglundaskolan gick deltagarna sedan klassvis till resp tävlingsplats. Ledaren såg man sedan först när tävlingarna var slut. Då hade återsamling skett till Höglundaskolan. När jag första året deltog – jag var då 11 år – och kom till tävlingsbacken, Granmodalsbacken, fick jag klart för mig att något tävlingsåk kunde det inte bli fråga om . Vi var ca 70 deltagare i klassen men jag hörde att tävlingsledningen behövde en man som spårade. Jag stack fram huvudet och anmälde mig. Jo, jag hade startnummer 48 så jag skulle nog hinna. Så fick jag då ett träningsåk. Efter tävlingarna tog Thure med oss till Café Cecil där vi fick choklad och smörgås. Sedan strosade vi i samlad trupp på stan till dess det var dags för prisutdelning klockan 16.00 i en överfylld aula på Läroverket. Därefter tågade man till Centralen, ganska trött och mör i benen efter allt traskande. Hemfärd tillbaka i Stöde omkring klockan 22.00.
De främsta framgångarna som Kärfsta skola hade var dels år 1929 där tre flickor tog de främsta platserna i längdtävling på 2,5 km. 1) Ella Löf (Hildors dotter) 2) Greta Öhlén, 3) Sara Kerfstedt. Dels år 1931 då Kärfsta skola för alltid erövrade vandringspriset i nordisk kombination (Bilaga 1) Laget bestod av Olle Berggren, Ivar Engholm och Sven Ytterström. Tavlan finns nu på biblioteket, men plåtarna där årets segrare anges är borta varför det är svårt att avgöra vilka som varit med i tidigare segrande lag. Men något eller några av lagmedlemmarna år 1930 kan ha varit med tidigare. Då kom Einar Lundström, Gunnar Axelsson, Helmer Andersson, Ernst Nilsson och någon annan kan också ha varit med under olika år. Ett annat exempel hur äldre intresserade sig för yngre härrör sig från år 1937. Vid skolungdomens tävlingar i Fornhemsbacken fanns Ivar Lindberg bland åskådarna. Algot Johansson (Kroken) vann den äldsta klassen och jag den yngre.
Ivar övertalade oss att på söndag (nästa dag) följa med till Nedansjö där backtävlingar skulle äga rum (senior och juniorklass). Jag var tveksam. I Nedansjöbacken hoppade man drygt 30 meter då (före ombyggnaden). Jag hade aldrig hoppat i någon större backe än ca 20 meter. Stödebacken hade ju blåst omkull. Nå, tolv år gammal gjorde jag min debut i juniorklassen. Jag hoppade i första omgången 27 meter, vilket var lika med längsta stående hopp i juniorklassen, men föll. Ytterligare ett annat exempel.
År 1937 kom Hilding Österlund och sa att han anmält mig till skolungdomens simningar i Sundsvall för Kärfsta skola. Jag skulle börja i läroverket i augusti och tävlingarna skulle vara i september, Nå, jag kunde acceptera att delta i bröstsim, men inte i frisim. Beträffande frisim var jag helt självlärd. Hade tittat på simlärarna från Sundsvall, Molander och Rönström och tagit efter. Men Hilding insisterade. I bröstsim blev jag utslagen direkt. Tävlingarna gick som utslagstävling. Man startade parvis och en blev utslagen. Jag fick möta blivande segraren. Otur i lottningen. I frisim gick jag till final och vann. Sedan så simmade jag lagkapp för läroverket. Många ungdomar i Stöde har sannolikt liknande erfarenheter. Detta medförde emellertid att jag sedan blev uttagen i Sundsvalls SS träningsgrupp för juniorer. Vi låg tre kvällar i veckan och tränade i varmbadhuset. Följden av detta blev att min träning i backhoppning blev lidande. Jag förde träningsbok. På en säsong gjorde jag ca 80 hopp – tävlingshopp inräknade. Det var inte mycket. När jag gick i Kärfsta skola gjorde jag väl så många hopp per vecka.
7) Thure Bengtsson
Thure Bengtsson kom till Stöde år 1929. Han hade avslutat en kurs
på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm. Så svarade han på
en platsannons och blev anställd på J.E. Ytterströms affär
(nu ICA-affären). Han var född år 1908 i Fågelsjö
(på gränsen mellan Dalarna och Härjedalen. Han var mycket idrottsintresserad,
en bra 400 och 800 meters löpare. Han spelade då och då med
i fotbollslaget. Han försökte sig även på backhoppning
i Fornhemsbacken. Men det gick inte så bra. Han hoppade av från
stupet för tidigt och då får man rotation på hoppet.
Alltså landade han på bröst och huvud, slog av framtänderna
År 1983 såg jag i en tidning av en händelse att en 75-åring hade sprungit tio kilometersbanan i Lidingöloppet. Han hette Thure Bengtsson. och bodde i Sundbyberg. Jag ringde upp denne Thure och följande samtal utspann sig.
– Är det Du som sprang 10 kilometers banan i Lidingöloppet.
– Ja.
– Är det också Du som hoppade i Fornhemsbacken och slog ut
tänderna
– Ja
Nu visste jag vem det var som jag talade med och presenterade mig. Vi hade ett långt samtal. Jag fick idén att SIF skulle bjuda upp honom till Stöde någon lämplig dag och kontaktade Ernst Westerberg och Bengt Berggren. Efter lite ”om och men” blev Thure inbjuden i samband med Fotbollens Dag på idrottsplatsen. Flera hade samlats till denna sammankomst. Båda mina bröder kom från Västerås, resp Mora. Sven Helgesson från Mariestad, Olle Olsson från Järvsö, Valter Lundgren och Malte Eriksson från Sundsvall, Hjalmar och Ivar Gode från Uppsala resp. Lidingö. Stöde representerades av Jonas Westman, Erik Nyberg, Harald och Lars-Erik Löf, Sven Ytterström, Ernst Westerberg och Rolf Carlsson. (Säkerligen befann sig även Nils Österlund i denna skara prominenta gäster/ ON)
Middag avåts på Huberget. Det blev en trevlig dag men sedan fick jag klart för mig att Stödeborna hade varit njugga med information, Ivar Borgström och Sven Sjöberg t ex hade velat vara med, men visste inget. Harald Löf menade att det inte fanns så stort intresse och det tycktes att Bengt Berggren inte ville, då idén inte kom från honom. Som synes var intresset stort, åtminstone från dem som flyttat från Stöde. Om någon ur idrottsföreningens styrelse gjorde något vet jag inte. I varje fall såg jag inte till någon.
Varför hade Thure förtjänat detta ? När han kom till Stöde var föreningen åtta år gammal och saknade idrottsplats. Det var ett av de första projekten han startade och år 1931 var frågan löst. Thure provade på det mesta inom idrotten med växlande resultat. Den största förtjänsten hade han dock som administratör, organisatör och inspiratör. Hans betydelse för idrotten i Stöde var och är stor. Han startade vårträningen. Han tog initiativ till tränarbesök, Västerviks-Nisse i fri idrott, ”Malla” Pettersson i fotboll. Han lyckades få fotbollslaget Sverre från Levanger till Stöde. Sverre hade dagarna innan spelat i Sundsvall. Han var ofta lagledare. Han medverkade i hög grad till arrangemangen vid Ungdomens Dag år 1934. Han tog initiativ till ”öppen bedömning” vid våra backtävlingar. Sista gången, år 1933, jag träffade honom i hans våning i Sundbyberg yttrade han. ”Det var ett stort misstag att flytta från Stöde”. Han hade lämnat Stöde år 1937. Ungefär ett år senare avled han 86 år gammal. Thure var född i Los dåvarande kommun i nordvästra Hälsingland och bodde i Stöde under åren 1929 – 1937. Han avled i Sundbyberg år 1994/ON
8) Brottning-Nedansjö IF
Nedansjö IF är den enda förening i Stöde som drivit någon
form av kraftsport med framgång. Under 40-talet tillhörde föreningen
Medelpads bättre klubbar. Bengt Wiklund var den mest framgångsrike.
Praktiskt hela Stöde var rekryteringsområde. Sven Gradin, Gräfte
var t.ex. aktiv i föreningen.
9) Avslutning
Vi som sysslade med idrotten i Stöde har många minnen och känner
stor tacksamhet till ledarna för skilda aktiviteter. Och det kamratskap
som bildades i unga år har vi fortfarande glädje av. Deltagarna i
de olika idrottsgrenarna kom från alla olika samhällsgrupper och
idrotten hade därmed en stor social betydelse. Möjligen kan man säga
att barn till lärare och präster var underrepresenterade . Läser
man tidningsklippen från den här tiden, av vilka en del bifogas,
finner man att Stöde IF var en framgångsrik och populär förening.
Ovanstående material har Nils Österlund skriftligen och muntligen
bearbetat och framfört under våren/sommaren 2004 varefter utskrift
skett i samråd.
Stöde sommaren 2004
Olle Nord
Stöde IF kan glädja sig åt god 20- årsperiod
Från fotboll till backåkning och allmän idrott – en kortfattad statistik. Hildor Lööv och K.A. Österlund, de stora namnen.
Stöde IF firade den 18 augusti i fjol (år 1938) sitt 20-årsjubileum och kunde då blicka tillbaka på en stor period av idel framgångar inom olika grenar av idrotten. I samband med jubileet har en statistik utarbetats över föreningens verksamhet, och då denna kan ha även ett mera allmänt intresse återgiva vi här nedan densamma.
Alltså till statistiken.
På initiativ av disponent Magnus Lilja samlades den 18 augusti år
1918 en del ungdomar i Stöde och beslöt att bilda en idrottsförening.
Upprinnelsen till detta beslut var ovanligt nog vid den tiden fotbollssporten.
Ungdomarna samlade sig om kvällarna under sommaren på en gammal gräsplan
som välvilligt ställts till förfogande, omkring en genom hopsamlade
medel anskaffad fotboll, där arbetet med att få bollen mellan målstolparna
på ena eller andra sidan i många fall bedrevs mera energiskt än
vad som numera ofta sker på fotbollsplanerna. Det skulle dock visa sig
att detta ej blev föreningens huvudsakliga verksamhetsområde. Dess
specialgren
blev i stället på skidans område med backåkning som den
helt dominerande, vilken gren mer och mer började utveckla sig till storidrott
även i Norrland.
Stöde främst på prislistorna i början av 1920-talet
Framgångarna för föreningen uteblev ej heller, till största
delen beroende på föreningens främste representant Hildor Lööv
som tillsammans med klubbkamraterna Erik Sjölander och Henning Mattsson
började härja vilt i prislistorna, dels inom distriktet, dels på
större tävlingar utom distriktet.
Här nedan några resultat från den första åren av föreningens verksamhet.
Förbundstävlingar år 1921 i backåkning. Klass 2
– Segrare Hildor Lööv och 3: dje pris till Erik Sjölander
Invigningstävlingar i Stödebacken den 22 januari år 1922. Klass
2
– Segrare Hildor Lööv,
Förbundstävlingar i Stödebacken den 5 mars år 1922. Klass
2
– Segrare Henning Mattsson
Backtävlingar i samband med Nordiska spelen i Stockholm år 1922.
Klass 2
– Segrare Hildor Lööv och erhöll därvid bl a Nordiska
spelens guldplakett.
Svenska Mästerskapen i Härnösand (1923)
– Hildor Lööv blev 3: dje man i hela tävlingen
Förbundstävlingar i Sundsvall år 1923. Klass 1
– Segrare Hildor Lööv
I samma tävling klass 2
– 2: dra pris Erik Sjölander
Distriktstävling i komb. backe och terränglöpning 1923
Distriktsmästare Hildor Lööv.
Bland de senare årens främsta resultat kan nämnas
SM i Sundsvall år 1928. Klass 2
¬Segrare Helge Eriksson, samt som 3: dje man i hela tävlingen
Följer man resultaten från backtävlingarna inom och utom distriktet samt de SM där föreningens representanter deltagit finner man nästan ständigt stödepojkarna högt uppe på prislistorna. Tävlingarna på skidor ha dock ej i någon nämnvärd grad lockat föreningens medlemmar. Detta torde i stor del bero på att ingen av dem lyckades nå överraskande goda resultat och därigenom sporra de andra till konkurrens. För skolungdomen i Stöde har föreningen en följd av år arrangerat stora tävlingar på skidor i längd och backe, där deltagarantalet ibland varit över 150 startande. Genom föreningens medverkan och i samråd med lärarkåren i Stöde har skolornas åkare flitigt deltagit i av Medelpads Skidlöpareförbund i Sundsvall anordnade skoltävlingar, varvid bland andra priser Kärfsta skola erövrat ett vandringspris, nämligen en tavla av Lycke.
Fotbollen även omhuldad på senare tid
Fotbollen som idrott har även utövats under alla år med växlande
resultat. Att föreningens bollag redan tidigt upptog kampen med utombybor
framgår av föreningen böcker. Sålunda vore GIF:s B-lag
samt Alby Fotbollsförening i Stöde redan år 1919 och kämpade
i all vänskap om segern. I den moderna seriefotbollen har föreningens
lag nått följande placeringar.
1934 – 1935 Seger i Sydöstra serien
1935 – 1936 5:e placering i Västra Medelpadsserien
1936 – 1937 4:e placering i d: o
1937 – 1938 3:e placering i d: o
1938 5: e placering i höstomgången
En internationell match har föreningen utkämpat mot Sverre, Levanger
år 1935. Förlust med 0- 2. Som ett synnerligen beaktansvärt
exempel vilja vi framhålla föreningens målvakt Erik Nyberg,
vilken allt sedan sitt inträde i föreningen deltagit i A-lagets samtliga
matcher, eller 58 matcher i följd. Den 59:e måste han avstå
på grund av svårare justering. En annan av lagets spelare är
Lars Öhlén som med några få undantag återfunnits
på sin plats i laget, under en längre tid är målvakten.
Karl-Alfred Österlund, namnet inom fri idrott.
Inom den allmänna idrotten har föreningens representanter först
på senare år börjat nå goda resultat. Följande distrikts
mästerskap har erövrats,
1932 Juniormästare å 1 500 meter – Nils Sterner
1935 1936 1937 Juniormästare i höjdhopp - Karl-Alfred Österlund
1937 1938 1939 Seniormästare i höjdhopp - Karl-Alfred Österlund.
Nytt rekord 188 cm.
Valter Lundgren har i ett flertal DM-tävlingar å 800 m resp 1.500 m nått 2:dra placering samt segrat i ett flertal terränglopp både i juniorklassen och i klass 2 Även fotbollslaget har hedrat sig genom trenne segrar i Kubenterrängen och erövrat Kubikenborgs tjänstemäns vandrings- pris för alltid. Som andra bättre resultat må nämnas seger över IFK:s B-lag år 1936. År 1937 2:dra placering i Östra Medelpadsserien i allmän idrott, samt år 1938 seger i denna serie. Karl-Alfred Österlund nådd en förnämlig 4:e placering i höjdhopp vid SM år 1938, på höjden 1,88 meter. •
Föreningen har även nedlagt ett gott arbete för simsporten, visserligen inte som tävlingsgren utan för höjande av simkunnigheten bland stödeungdomen och särskilt då skolungdomen. För detta arbete har föreningen de senaste åren erhållit kommunalt anslag.
Gymnastik har omhuldats och utövats ända sedan år 1921
Bandy har tidigare, fastän i mindre omfattning, utövats av föreningens medlemmar.
Föreningens ekonomi har ej i egentlig mening varit stark men dock rätt god. Omslutningen som första hela arbetsåret 1919 var kr 646:75 med en kassabehållning av kr 10:70 har de senaste åren (i slutet på 1930-talet/ON) uppgått till 8-10.000 kronor.
År 1921 byggdes den nuvarande skidbacken. Senare har även en mindre träningsbacke byggts å Baggnäset för skolungdom. Något bidrag till byggande av dessa backar har föreningen ej erhållit från något håll. Till och med utlovade fria ritningar till stora backen resulterade i att föreningen i december år 1921 fick betala 200 kr för dessa. Först år 1929 lyckades föreningen inför utsikten att nödgas nedlägga den då fallfärdiga backen, erhålla ett bidrag från Svenska Skidförbundet å 500 kronor. Reparationskostnaderna gingo dock på nära 900 kr.
I december år 1931 inköpte föreningen för 2 075 kr nuvarande idrottsplan, som sedan dess varit föreningens egendom. Dessutom har föreningen egen dansbana, den s.k. Källstabanan. Tack vare inkomsterna från dessa har föreningen kunnat bedriva sin omfattande verksamhet. År 1936 blåste skidbackens övre del bort, varför inga tävlingar eller träningar kunde anordnas år 1937. Samma år sökte föreningen anslag av tipsmedel för ombyggnad av både över- och underbacken till ett belopp av 9 000 kr. Efter att ha nedprutat detta belopp beviljades så ett anslag på 3 000 kr. Under år 1938 har överbacken helt ombyggts så skidbacken som bekant i år kunnat komma till heders. Man hoppas emellertid att även erhålla anslag för omarbetning av underbacken, varigenom det skulle vara möjligt att nå hopplängder på omkring 40 meter. Nuvarande backrekord är 44 meter och innehas av Axel Östrand, Friska Viljor, Örnsköldsvik.
Föreningens första styrelse utgjordes av herr Magnus Lilja, Edvin
Sundell, Einar Mattsson, Gustaf Brännlund och Arthur Viklander. Bland de
medlemmar som särskilt varit verksamma
inom föreningens styrelse må nämnas Hildor Lööv (under
16 år) Ivan Brännlund (12 år) S.R. Thorin (8 år), Gustaf
Bränlund (7 år), Lambert With (5 år), Hilding Österlund
(5 år) samt Ture Bengtsson (5 år).
Nuvarande styrelse (år 1939) utgöres av S.R. Thorin, ordf , Hildor
Lööv, v. ordf, Artur Bårman, sekr., Harald Lööv skattm.
och Roland Bergman.
Föreningens medlemsantal utgjorde den 1 december år 1938 till 110.
Föreningens hedersledamöter äro: Hem.äg Julius Kerfstedt, Stöde, disponent Artur Sandqvist, Sundsvall och köpman Ture Bengtsson, Stockholm.
Klubbrekord inom olika grenar äro följande:
100 meter 11.7 sek Åke Nilsson
400 meter 56,4 sek Helge Olsson
800 meter 2.03.4 min Valter Lundgren
1,500 m 4.10.8 min Valter Lundgren
3.000 m 9.06.8 min Valter Lundgren
5.000 m 16.11.0 min Valter Lundgren
Höjdhopp 1.88 m K.A. Österlund
Stavhopp 3,05 m Helge Eriksson
Spjut 48.34 m Olof Engberg
Diskus 34.65 m Hans-Gustaf Hansson
Kula 11.86 m K.A. Österlund
Stafett 1.000 m 2.12.8 min
– – – – – – – – – –
– – – – – – – – – –
– – -------------------------------------
(1) OBS Enligt ”På Skidor” 1924, som är en säkrare
källa än Sundsvalls Tidning, anges
att Hildor var 3:a i klass 1 och 5:a totalt./NÖ.
Avskrivet
Stöde den 23 februari 2004
/Olle Nord