Åter till forskameny

Återblick av Olle Hultin, Tjärnberget.
På hur det var förr. Jag föddes på en stubbsve1 1897 där mina föräldrar hade några jeter.
Jag var nr 5 bland 9 syskon så då jag börja minnas hade vi 2 kor och häst så det gick i sakta mak framåt men vi fick dela kakan och kornmjölsgröten så gott det gick så vi behövde aldrig tigga brödet som många andra.
I min tidiga barndom var Pappa nästan som en främling för då våren kom gick han till flottningen å då var det ingen reglerad arbetstid utan han skulle vara på pass hela dygnet för 3:25 kr. Å vintern var det skogen. Var det nära till avverkningen kunde han komma hem över söndan för vid det här laget var Viktor med. (hästvakt)
När jag var 8 år köptes en häst till å då arrenderade vi halva Präströnningen där det är flygfält nu. Arrendet var att det skulle huggas 30 famnar kastved på Prästskogen och köras fram till Präst-gården, 125 kr å en tunna havra så icke behövde vi gå sysslolösa under uppväxt-åren men vi höll ihop och fick ha ett gemensamt hem.

1908 var barnaskaran fulltalig. Det var: Viktor född 1888, Sara 1890, Emma 1893, Marta 1895, Olof 1897, Petrus 1899, Inga 1902, Matilda 1905, Maja 1908.

1911 var första vintern jag låg i en skogskoja. Jag gick för Prästen då Torsda å Freda. Då kom dom hem på Sönda. I otta på Månda for vi till skogen. Mitt jobb var att skotta snö till på Onsdamidda: Så var det att traska iväg hem. Å när jag lärde mig Fader Vår å salman det minns jag icke nu.
Jag hade ingen lust att läsa så var det i skolan med. Var jag så pass att jag kunde krångla mig fram var jag nöjd. När jag gick i 3 folk å Petrus första fick jag icke börja på hösten utan jag skulle vara hemma å hjälpa till med vad jag kunde å det tyckte jag var bra men för Petrus var det sämre för han skulle svara på varför jag var hemma. Ena gången skulle Prästen komma, andra Skolinspektörn, men inget hände. Så var det dags att börja men ve och fasa jag fick gulsot. Då gick det att svara att jag var sjuk. En dag frågade Fröken –hur är han sjuk? -Han är svartsjuk! blev svaret. Han hade blandat ihop färgerna men det hela ordnade sig så småningom.

1912 var jag mogen att hänga i tömlycka. Pappa hjälpte mig i skogen. Efter vägen å avlägget fick Viktor se till att jag vart med. Vi bodde i samma koja som året förut. Å det blev vår och Pappa och Viktor börja i flottningen. Mamma och ungan fick sköta hemmet.

Så kom vintern 1913 då blev det Stormörtsjön och vi fick bo hos Hans Viklanders. Då var närmaste grannen Molins många syskon däribland Oskar lika gammal som jag. Vi var mycket till-sammans på Söndagan. Han var en hejare på att snara ripor med björntråd. Vi var 15 år man han hade inte sett ett järnvägståg. En gång på vintern var jag hem å det var till påsk. Så blev det vår, vatten i alla vintervägar, en meter snö. Vägen över Långåsen gick ovanpå det hela men som tur var frös det till så vi kom därifrån utan några missöden.
Så var vi hemma igen med det vanliga stöket. Vedhuggning det första å så undan för undan. Så gick sommaren med slått å skörd. En Sönda i September tog jag hästan å gick till Präströnningen för dom skulle få en fridag i plöjningen. Å kan ni tänka, jag hörde ett konstigt surrande. När jag så åt det håll ljudet kom var det en bil som kom på landsvägen norr om Ljungan. Vilken sensation! Det var den första automobil jag såg. Till och med Hästan blev förvånad dom satte fram öran å såg på vidundret på en kilometers avstånd.

Så kom hösten på allvar. Vi fick ett körskifte på Gransjön av Tunadals AB som var ägare till Gransjöskogen på den tiden. Viktor var där och körde ihop en del på före jul. Petrus å jag å Pappa var hemma å körde ut dynga, mm.
Så kom vintern 1914, en av de bästa vintran jag minns. En så kallad klakavinter. Vägen gick över Bastutjärn, Kullboan å ner på sågholjan. Å efter dåtiden blev det ovanligt bra förtjänst. Då fick jag min första tia å Pappa betala det sista på torpet. Vi bodde i en koja intill gångstigen mellan Gransjön och Hjältanstorp å då våren kom var vi nöjda och belåtna.

Så gick sommaren sin gilla gång å hösten kom. Slut var det på Tunadals AB så det blev frågan om vinterarbete. Så var det någon som fick reda på att Myrnäs hade en stämpling på Rätans kronpark. Så var det två som for och såg på å kom hem med goda förhoppningar. Körning för 10 hästar men många besvärligheter.
Allt skulle med järnväg till Östavall där fick vi vänta i två dagar. Materialvagnen med hö å doningar blev kvar i Ånge. Så blev nästa etapp Turingen där vi övernatta. Dagen därpå dit vi skulle bo i en stor flottkoja för 95 man. Vi bosa ner oss efter ena långväggen. Det var på avlägget. Huggarna skulle bo längre upp. Två dagar senare kom hälsingar å bebodde andra långväggen. Så var det att bege sig till skogen men då börja förhoppningarna grusas. Grovtall. Viktor sa på kvälln –det här hinner vi icke i vinter. Å han fick rätt. Vi körde och spaka så gott det göras lät å när vi närmade oss Påsk var nästan hälften kvar. Då bestämde Gubban vi skulle fara hem till Påsk. Som vi gjorde. Men när vi kom till Östavall fick vi inga vagnar, det var långfredag. Då var det att fortsätta för oss körare den långa vägen hem. (76 km!) Föret var rätt bra efter årstiden. Kom hem på lördagsmorgon. Så nog var det en långresa alltid å förtjänsten var nog samma som noll men vi var hemma och då var allt bra.

Sommarn gick. Petrus och jag högg vedmellan slått och skörd å när hösten kom var Viktor och sydväst om Kullboan å körde in kolved åt V. Ekström. Han hade tagit på sig kolning där Hjalmar Fanden körde Ekströms häst så vi var tre som körde in till 12 milor. Då var första världskriget i full gång så då börja lifsförnödenhetan gå upp. Det var frågan om att strömmingen skulle gå upp till fen kr fjärdingen (20 kr tunna). Då var det en som sa -då skall inte jag äta nån mer strömming. –Inte jag heller, fick han till svar. Men det stod inte länge på förn han kosta 25 å svårt få tag på den. Vi hade 7 kr om dan, 35 kr i veckan. En dag i veckan gick bort i proviantering. Så var det gjort.

Någon vinterkörning behövde vi icke tänka på för det hade vi förut så gick Julen med tjolitta på templet å så var det att ge sig iväg till skogen igen men då ville Gubban ha litet påök men det var stopp. Då hade Norvik en stämpling där så vi tog å körde där å jag tror andemeningen var att kanske vi skulle hinna med båda. Pappa körde vatten. Viktor å Petrus högg å jag körde. Men ner gick det efter beräkning.
Myrnäs körningen blev kvar så det blev hot om stämmning. Så var det att fara för tredje gången. Då var jag mogen för mönstring å då fanns det inget som hette rättigheter utan bara skyldigheter. Det var att ge sig iväg i otta, gå fem mil till Östavall, komma fram mitt i natten, bli inskriven i rullorna å samma väg tillbaks. 4 dagar plus 15 kr i resekostnader men ingen som helst ersättning. Ja, vi kom lyckligt och väl därifrån någon dag i mars. Då fanns det arbete men dåligt med mat, kort på allt så när vi kom hem for Viktor, Petrus och jag till Munktorp å körde åt J W Velander så länge det gick.

Så var det vår igen, då fick jag vara med i flottningen i två månader sedan kolved-huggning på mellantid. Så kom den 2/11 då åkte jag in i lumpen och hästen Primus gick till slaktarn efter 13 tjänsteår. Det gick inget vidare för mig att exisera så en dag i mars månad fråga Kaparn om jag var van vid hästar å det kunde jag icke neka. -Ta upp fötterna på den där hästen. Å det gjorde jag. –Ja, gå till stán å anmäl dig som hästskötare från 6:te kompaniet. –Ja Kapten. Det var hela testningen. Så var jag fri från att gå i trupp. Så gick dagar och månader. Kosten var mest rotmos å 50 öre dán tills jag nådde 10 oktober, då fick jag fara hem. Det militära var inget vidare, gå å lära sig ta död på folk, vad hade man för nytta av slikt? Så gick ett år till ingen nytta å de kronor jag spara under sommaren var slut.

Då jag kom hem var Viktor borta på arbete så då räckte det till för både Petrus och mig hemma till nyår 1919. Så fick vi långved-körning av Ljunga Elv i Loböle. Petrus och Viktor högg till i skogen å jag körde å Lodinan högg den till kastved som ångbåten skulle ha. Rätt bra förtjänst, vi bodde i Sjödins brukstuga. For hem var tredje vecka efter tjockmjölk, pärer, mm. Men ransoneringen fortsatte så det var många som levde på svältgränsen. Vi fick koka kaffe av rostad säd. Ett kilo socker per man å månad så inte var det att släppa något frö i surmjölken. Så var det gjort. På våren fick jag börja i flottningen på allvar å det fortsatte jag med i 36 somrar.
När flottningen var slut fick jag vara släggdräng i sjösmedjantill i mitten på december å det var intressant.

Så kom vintern 1920 då vi tre bröder och hästen Tor var på Ljungå skog och körde åt Sjönvik. Rätt bra körning. Då bodde vi i en bostuga tillsammans med Sörbygdabor. Trångt, men sämjan var god. Då började det lätta lite i ransoneringen. Köpte vi 5 kg vetemjöl skulle vi köpa 5 kg råg. Men det gick an med råglimpor också. Sockret lika, hälften av varje strö och bit, så då kunde hästen få en bit. Vi hade kört klart och fick lite mera som vi hann med före föret tog slut. På kvällen den sista Mars plocka vi ihop våra pinaler å gav oss iväg i arla morgonstund den 1 April som var skärtors-dag. När vi kom till Lars Johnsson i Nordanede var det stopp och vi fick lämna allt. Pojkan gick till järnvägen och åkte till Stöde å jag fick ömsom gå ömsom rida, men, men, hem kom vi. Å på tredjedag Påsk var det att sätt sig på bultvagnen och fara efter grunkan. Det var nog ett ganska drygt dagsverke för Tor men han var ingen vekling. Så var vi normala gängor igen med det vanliga stöket.

1921 var vi på Långåsen å körde åt Velander å kompani. En riktig skräpvinter. När vi kom igång på allvar så börja tövädret å det fortsatte tills det blev slut. Det var icke stort mer än tre veckor vi fick köra för fullt å det berodde mycket på ledningen.

Så kom 1922, dött allting. Vi hade en skogbit som hörde till torpet, mot Gransjö-skogen, som gick ut på vissa år. Vi gav oss på den i första taget, högg och körde ihop. Så fick Petrus och Viktor huggning på Tjärnsjön ett tag men det var det sämsta dom hade varit med om. Då var påtänkt en ny byggning på Täckta så jag körde hem både rubb och stubb. Det som icke gick å såga fick bli ved. Men vilken körväg! över kullbodarna, rutjärn å söder om tjärnatjärna. En gång om dán. Tjänade icke 5 öre på hela vintern men vad var att göra, man fick vara tacksam att man hade maten.
Så var det tid att börja flottningen. På utrustningen hade vi 5 kr för åtta timmar. När flottningen börja skulle vi få 45 öre timman, alltså 4:50 för tio timmar men efter en veckas strejk vart det 50 öre. Men sommarn gick och hösten kom. Då hade vi sagt upp arrende på Präströnningen å tog itu med att lägga kallgrund för den nya kåken.

Så kom en strejkvinter 1923. Jag fick gå med Ödmark och köra grus på södra vägen. Så kom sommare –23 då var övre Ljungans flottare onöjda så då strejka dom så vi kom till 60 öre timmen. Den sommarn upplöstes hemmet. Viktor tog med Petrus och jag fick inreda en kammare ovanför trappen som kallas pojkans-kammarn än idag fast 54 år har gått sen dess. Så var man sin egen svältare, ingen arbetsförmedling, ingen a-kassa, inga förflyttningsbidrag. Smått om arbete. Så kom Johannes Vallsten å Hilmer Sundberg hem till jul. Dom hade varit på timmer-huggning någonstans i västra Jämtland och hade smått löfte om huggning efter jul men på ett helt annat ställe. Du får följa med sá dom. Sagt och gjort, jag köpte en ryggsäck för 10 kr å 5 öre som jag packa ner i, ett skjortombyte, vantar, strumpor , en rakkniv å en tunn filt. Det var första bördan i ryggsäcken. Bland mina övriga prylar finns ingen som är förknippad med så många minnen som nämnda ryggsäck.

Den 1/1 1924 halv sju starta vi från Stöde, löste biljett till Hackås. När vi kom dit var det basar där å där var skjutspojken som skulle hämta oss. Det var riktigt trevligt med jämtska å skottårsrevyn men det tog hårt på reskassa så har det inte varit så hjälpsamt folk så hade det blivit rena luffen. Så kom vi på Myssjö å fick krypa ner. Johannes fick komma in hos Andreas Eriksson, han hade arbetat åt honom förut. Så blev det två dagar å hjälpa till med lite av varje. Så starta vi två hästar å fyra man. Så kom vi till Åsan (Åsarna) där vi skulle proviantera å låg över. Det gick bra för Sven Olsson, han som vi skulle hugga åt, gick i borgen för oss. Så var det att fortsätta fram till kojan. Rätt bra koja för tio man. Jag hade aldrig huggit timmer på allvar. Ja, vi till skogen gick å högg några stockar. Dagen därpå var det full dag, då kvälln kom hade Hilmer och jag fått till 20 st var, å märk det var bara randbarkning. Då tog man sig åt huve, 3:60 å är så trött! Johannes blev sjuk när vi kom till Myssjö så han kom senare. Men det var en körare som ville ha hästkarl, han fråga mig första kvälln men jag var inställd på att hugga. Men när han fråga på andra kvälln, fråga jag vad han betala? -5 kr om dán å fri kost. Å så var det sagt. -Men jag jag vill ha en bra häst –ja du får ta Svarten. Å de var en bra bra häst men lite skämd i början. Själv hade han nästan tomt i skaklan men efter en vecka for han och bytte till sig en prima häst. Så var vi igång på allvar, han gjorde kolbullar å jag skötte hästan. Men det var arbetsamt i början, hösthugget res å en del bröter, nära en meter snö å bra (lång) lassväg. Men det blev bätter när vi fick ta nyhugget.
Så gick vintern å det blev vår å vi skildes åt Johannes och jag å jag for hem till Påsk men Hilmer stanna å sén dess har jag icke sett honom.

Så gick sommarn. På hösten fick jag brev, Han ville jag skulle komma igen så då det vart slut åt Ljunga Elv var det att packa ryggsäcken för andra gången. Det var den 7/12. 1924. Dagen därpå var jag i körning igen. Då var det nästan som jag var hemma. Hästen kände igen mig och vi bodde i samma koja fast då var vi tre i början. Vi börja med hösthugget då med men då var det ingen snö, bara is å smått om den på många ställen. Så då gick det för fullt på en gång. Jag hade 14 kördagar på före jul å körde fram 1500 Vivstavarvs papp. Två lass om dagen å den takten var det hela vintern fast det blev längre väg på efter jul men två gånger då också. Jag var kvar där på byn Kvarnsjö över jul. På tredje dag for jag tillbaka, då var bara jag och Svarten ensam en hel vecka på vilda skogen till efter nyår. Så blev det smått om timmer så jag skrev hem. Jag visste Petrus var ledig. Så kom Erik Ödmark och han. Så då blev det litet hågsammare för då blev tre över helgerna. Så blev det Påsk. Det var inte riktigt slut men det var ingen idé för oss att ligga där för några dagar.
Efter Påsk på tredjedag börja jag i sjön. Då hängde Hagdals ryggsäcken på alla dagar med mammas masäck, för jag bodde ju hemma å hade kosten där för 1:50. Det hörs lågt. Det var på den tiden det bara var 10:50 i vecka, när AK börja var det 15 kr i vecka för en familjeförsörjare. Var dom 6 st i familjen så blev det inte många ören för var och en per dag.

Sommarn gick och det blev höst. Jag fick brev från Viktor Eriksson, han som jag hade kört åt i två vintrar, han ville jag skulle komma igen. Men jag tacka nej. Men när jag sluta i sjön, det var i december, var Petrus Eriksson bjuden
huggning i Byberget men han kunde inte fara på före Jul så han ville jag skulle, som jag gjorde. Kom dit, köpte svans på boden och gick till skogen samma dag. Å det gick att med rå styrka få till några stockar men som tur var, var det ingen barkning. Så två dagar före Jul kom det en massa sursnö som frös fast i skogen, och var kvar till vår. Så det blev uppehåll i avverkningen tills efter heljan å jag försökte komma hem till Jul.

Så skrivs 1926. Så var det att återvända. Då var Petrus Eriksson med. Erik Jonsson var där som dagkarl å vi bodde i en snickarstuga hos Jöns Ågman men vi hade rätt långt till skogen så det var att bära dagsmasäcken för tre på ryggen alla dagar för vi enades om samma matlag, å det gick bra. Våren kom även på den vintern men när snön äntligen börja släppa skogen var det nästan livsfarligt, isklumpar på flera kilo kom dimpanes. Så for vi hem till Påsk.

Sommarn gick sin gilla gång. När hösten kom blev Viktor sjuk. Två hästar på stall, så det var tryckt hos Viktors. Då så var det slut på sommararbetet. Så jag sade att jag skall vara i skogen i alla fall så jag kör åt dig i vinter. Petrus högg på Kristofferssons i Falln å Viktor skulle köra. Så börja jag med hopkörning, så krya Viktor på sig så han kunde följa med en dag. Å när det var gjort flytta vi till Gransjöbodan och körde kastved. Å när vi nådde Jul klara han sig utan mig. Å då fick Tor gå till slaktarn efter 18 tjänsteår. 400 kr kosta han i inköp. Det var dyrt för en häst då, men han gjorde rätt för sig många gånger om. Jag låna en spelevink och körde vatten i Vigge. Å det tyckte jag var bra, åka efter basvägen med en vattskvätt, inte blöt en enda dag, bra kvarter, jag bodde hos Erik Forsberg på intaget. Så var den vintern slut. Då hade jag 12 kr för häst och karl oavsett dagens längd.

Så gick sommaren sin gilla gång. Så kom hösten. Petrus gifte sig och vi följdes åt till Byberget på huggning. Det var den 2/1 1928 men så blev han sjuk. Den 28/1 fick jag honom att gå med på att fara till Doktorn. Så var det att bädda ner han i en släde å han vi högg åt körde oss till byn. Vi starta 5 på morgon så fick vi tag på en bil i Östavall, en T-ford. Så till Doktorn i Ånge, sén på Lasarettet i Sundsvall och där blev han den vintern. Å vad det var för sjukdom fick jag aldrig riktigt reda på, han kunde i alla fall inte stå på benen utan jag fick bäran. I Sundsvall fick jag hjälp av en bekant. Ja, så kom jag hem mitt i natten. Då var nästan det värsta kvar: meddela Selma. Å svårt var det för henne att få meddelandet. Så var det ryggsäcken på ryggen å vända åter. Då hade skog å flottning kommit så långt i allmänna bestämmelserna att jag var in till Skog-vaktarn å fick ersättning för de utlägg jag hade gjort. Så kom Otto Karlsson i Petrus ställe. Så gick det dag på dag till Vårfru-dagen å det här var i en koja på Viberget. Då jag kom hem med en slant på fickan kom Petrus hem med en skuld på sjukhusvård. Det var ju bara 150 kr men inte ett öre till bidrag så man tyckte det såg mörkt ut. Visst hade han sparat några kronor men dom gick väl åt att sätta bo men han repa sig å det ordna sig så småningom.

Så gick sommarn å hösten kom. Då hörde jag att det fanns huggning på Naggen. Jag fick Erik Hansson att ringa dit för då var det bara faktorer och affärsmän som hade telefon. Ja, få en med dig så går det bra. Så Karl Lif och jag for, då hade vi kommit så långt att det fanns Taxi och väg fram till byn. Andreas Eriksson var där förut. Det var släpkörning. Det var 4 veckor före Jul. Så for vi hem till Jul men Algot Källman som vi högg åt ville vi skulle komma igen efter Jul som var 1929. Vi lovade, trodde att det skulle vara bätter på vinterskiftet men fy katten en sån skog! Men det gick, den 25 mars tog föret slut efter vägen. Då fick vi börja med släpkörning igen så vi blev kvar där till efter Påsk. Under Påsken var det kallt som bara den. Det var den 31/3, då hade vi 12 öre st för styvt 10 fot. Så högg vi bomslaner av dom finaste granarna, 2 öre löpfoten. Dom skulle vara mellan 30 och 40 fot. Så törna vi på ett sådant träd var det storslaget. Så höll vi på till den 18 April, då var det slut på den vintern.

Sommarn gick som vanligt å hösten kom så var det att tänka på skogen igen. Då for Valfrid Sjökvist å jag på Långåsen å högg åt Velander å kompani. Det var i slutet på oktober. Vi gjorde en koja. Någon vecka senare kom Kalle Sjökvist, så var vi där till Jul. Mjölken fick vi hos Gustins å provianten på Kiln. Ingen snö att drags med förn sista dagan, då kom det så pass att det blev vitt. Så efter Nyår, som var 1930, var jag på Långmarka då hade jag Henry Bergman som närmaste kamrat. Så därifrån till Faln (Fallen) och sista etappen på Stensjön åt Ströms, då liknade det mer sommar än vinter. Där var vi 18 man om samma järnspis. Bara hälsingar förutom jag men en fin huggarvinter, en enda dag med frusen bark.

Så var det vår igen o till flottningen. Den sommarn blev Jakos på salu. Handlanden Kjelen hade övertaget det för skuld så jag blev bjuden köpa det för 5500. Så blev jag skriven för det den 30/7 1930. Så var det att börja samla ihop sina slantar för dom som jag hade spara var mest kring backan. Å sen dess har jag aldrig behöft fundera på vad jag skulle göra höst och vår.

Så kom vintern 1931. Då kom jag till Öratjärn, en riktig skräpvinter, en urusel koja å snö så det var att skotta nästan halva tiden. Å sommarn gick å hösten kom. Så skulle Elof Sjöberg å Viktor Olsson från Viskan fara å hälsa på släktingar på Tivsjön. Jag följde med för att höra mig om efter vinterknog. Vi cykla till Torpshammar, åkte buss till Gimåfors. Så var det att gå. Vi kom till Jonas Olovsson på kvälln. Så dagen därpå gick jag över tjärnan så jag var in där hos han jag högg åt på vintern. Visst får du hugga, men han ville jag skulle börja då å hade jag ingen lust till utan jag fortsatte på Skallan. Faster Tilda bodde där då med söner Olle å Einar. Så blev jag där till nästa dag. Då sá Olle att Gustav Husberg skall ha körar. Ja, då jag var på farten så går jag dit. Då var det att vända och gå över Björnåsen å till Flyan. Men han var inte hemma å det dröjde så det blev kväll. Det blev bestämt jag skulle komma efter trettondagen, men som sagt det var kväll så jag fick ligga över. Så var det att traska tillbaka för jag lova komma på Skallan förn jag gick hem. Å så över Marktjärn å till Fränsta så tåget till Torpshammar och på cykeln hem.
När vi nådde Julafton dog Pappa efter bara några dagars sängliggande.
Så kom trettondagen då skulle Kalle Sjökvist på huggning på Ljungå så vi gick tillsammans om bil dit för dit var det väg. På den tiden var det bara gångstigar över hela skogen.

På Ljungå blev jag i fem vintrar. Gustav hade två hästar, själv var han sjukskriven för ryggen. Så det var en Sörbyggdabo som körde den andra hästen. Teodor Olsson var hans namn. Vi var där lika länge och kom bra överens. Icke för att förtjänsten var att skryta över men vi fick bo på gården å under mänskliga förhållanden å för min del kanske det gjorde sitt till att Ida var där.
På våren 1936 sade Gustav upp arrendet och gjorde Aktion, men dom fick bo kvar där tills Mamma deras dog. Det var i mars 1945 då var det ett minne blott.

Så kom vintern 1937, då högg jag åt Viktor på Velanders på norrsida Brattås-berget. Då kunde jag fara hem till Mamma å få min kost. 1938 likaså, då var vi i Faln på Erik Hanssons.
Så kom den 10 juni. Ida skulle komma den 11 så jag skulle väl vara glad med det blev en långsam dag, slut på mammas matsäck, slut på ryggsäcken som hade hängt på ryggen nästan alla dagar sén –23. Visst hade jag fått till ett hem men det var gruvsamt i alla fall. Vi plocka ihop våra pinaler. Ida hade rätt mycket sängkläder som linne å mattor å diverse, så vi klara oss med det vi hade i första hand. Någon lyx var det icke frågan om då.
Omkring 30-talet börja radion sitt intåg men en sån var rena lyxen. Pappa hörde aldrig en radio. Men något år senare fråga jag Mamma om vi skulle köpa en i lag. 150 kr kosta en liten Alströmer. –Ja, det skulle nog vara roligt. Men på moran när hon kom med kaffe: –Jag har lega å tänkt på den där radion i natt, vi kan ju inte äta ett enda mål tå en dän. Men jag köpte den i alla fall å det blev mors enda nöje. Å människan är som fåren dit en hoppar så hoppar allihop å inge undantag med oss utan hade folk en jordbit så skulle det vara kor. Så köpte vi en kalvfärdig ko för 225 kr.

Så blev det höst å då var det att tänka på vinterarbete. Då var det en stämpling på Prästskogen. En fin stämpling nära till så vi gick ihop tre Bröder å Albert Persson å ropte in den. Sén var vi säkerställd för arbete den vintern. Det var en fin vinter, ingen snö före Jul. Vi börja å högg den 7/11 å drog ihop. Så blev det snö under helgerna så dom kunde börja köra, men fint hela vintern. Det var ett nöje att åka dit. Albert å Viktor körde å Adolv Vit var lejd. Det blev omkring 1700 bit å det blev en bra förtjänst.

1940 köpte jag en skräpstämpling av Adolv Nyberg som jag knoga med. 39 på hösten bröt andra världskriget ut så på våren fick jag inkallning. Jag åkte till Bräcke å hängde på en rohaga i fyra månader för 50 öre om dagen å Ida hade 80 öre. Så gick den somarn sin kos. Jag fyllde 42 på hösten 39 så jag hoppades att slippa bli med, för det militära sluta vid 42 års ålder. Men det höjdes så jag blev med i fem år å under den tiden var jag med allt som allt ett år på olika platser: Bräcke, Fågelberget, Lillhärdal å Frösön Kall. Men en tröst i bedrövelsen; vi kom undan kriget.

Så kom vintern 1941, även det en vargavinter. Då blev det lite av varje. Jag var med på ett stallbygge i Loängen först å högg jag åt E Norberg på Gammelkulln. Så åt Berggren i Prästbeteshagen. Å så inkall-ning i två månader. Så kom jag hem å knalla på med lite av varje.

Så kom –42, fortfarande kallt då skulle jag vara vägbas på Hjältanstorp å var där ett tag så var det hem en vända. Kl 5 knoga jag iväg med vekesmasäcken på sparken, tog kaffeflaskan å smörgås på basvägen. När jag kom till kvarters: Inkallning! Då var det att plocka ihop å gå hem. När jag kom fram var klockan 12. Först till Bräcke, så småningom kom vi till Lillhärdal. Visst var det olustigt det hela men det var på sätt och vis intressant för jag gjorde knappast ett dugg åt kronan. Jag var kusk och de som hade hästar på byn var i skogen. Vi hade fem hästar som skulle skötas men jag var inte ensam om det. Men ett var lika där som hemma, kunde dom ha ett nöt hade dom det. Så dom börja komma å fråga om dom kunde få hjälp med att få hem lite foder, ved, mm. Jag stod gärna till tjänst å fick kaffe å mat ibland. Å alltid en slant å tack, det var bra. Så då jag äntligen fick fara hem, det var den 30 maj, så hade jag omkring 200 kr på ficka. Då hade jag en Sundsvallsbo, Moje Skoglund, som närmaste kamrat. Han var stallchef, rejäl man med en nypa humor. En gång var det en som kom och ville ha skjuts åt ett par tanter som skulle skura en barack en bra bit från byn. Ja, Hultin får fara men det må jag säga, han är jäklig på fruntimmer. Om en stund kom återbud för karln åt en av tantan var svartsjuk så då blev det ett gott skratt. Ja, så var det gjort.

Sommarn gick å hösten kom med litet av varje. Så blev det basvägslagning igen på Hjältanstorp, så länge som det gick för då var det ved som var dagens lösen. Så kom jag hem och fick vara hemma en månad innan inkallning på fördelningsövning i Kall över Pingst å Midsommar. Men allt har en ände, även detta. Så gick resten av sommaren 1943 som vanligt. På sen-sommarn blev vi utan vatten. Vi måste hämta det i Tingån. Då låna jag en kron-häst som var så vanligt under krigsåren. Så var det att köra dynga det första å ved på före Jul. Efter helgan 1944 hade jag körning av eget ett bra tag sén vedkörning åt bolaget till våren. Så på Frösön på en kurs i lätt granatkastning men det var bara 10 dygn å det sista. Så den sommarn fick jag vara i fred.

Så kom vintern 1945. Då tog jag på mig vedkörning på Hjältan. En av de värsta snövintrar jag minns. Då var dagpenningen 20 kr för häst och karl. 1915 7 kr, 1927 12 kr å 1945 så 20 kr.

1946 körde jag åt Sågbolaget på Rutjärnåsen, en normal vinter. Vi bodde i skogen. Det var Viktor, Albert Persson och jag. Vi körde fram till Gransjövägen.

Så kom 1947. Då var det slut med kronhästen och jag hade ingen avverkning. Albert Engblom körde åt mig. Sommarn gick. Hur vi fick det bärgat på torpet, det vet jag icke nu.

Vintern 1948 kom med snö i mängder. Först körde jag ett tag åt H Åström sén högg jag på flera ställen så vi drog oss fram men ingen förtjänstvinter. Den sommarn fick jag låna häst av Åström. 70 timmars arbetsvecka å börja på skoft. Ida fick nog sitta emellan mycket, men det gick. Men icke var det någon fritid mitt över sommarn. Men då börja det vara svårt att leja en människa för en dag eller två.
Men även då kom det höst å vintern 49 arbeta jag ihop med Emil Fandén. Han hade två hästar, en 3-åring å en gamlare häst. Ena veckan högg jag så körde jag åt honom så det var omväxlande och det gick bra. Enastående fin vinter. Vi bodde i Fanbybodarna. Den sommarn A Ödmark mej med dragare.

Så blev det höst, då kom Birger Karlsson å ville att vi skulle avverka på Klacken. Ja sagt och gjort. Han börja å högg omedel-bart, jag i slutet på September. Han körde och jag högg. Först hopkörning på före Jul. Så blev jag hemma till i slutet på januari för det var så kallt och snögigt. Han körde på Tjärnsjön å sén med bil på Marmen så i slutet på mars hade vi gjort klart å efter vad man var van blev det en bra slant.

Så gick sommarn. På hösten var jag med Elof Åslund å körde ihop timmer på Velanders. Så fick jag låna häst av honom å köra hem ved. När det var gjort kom Ljunga Elvs faktorn å ville jag skulle börja där efter Jul. Det var ombyggnad på en båt. Så blev jag där till i juni 1953. Då var det meningen att jag skulle börja i flottningen men då hade vi kommit så långt att det skulle rationaliseras. Så det var en del som blev uppsagda. Då begärde jag tjänstledigt å stanna hemma. Å det gick så bra som helst. Jag gick ihop med Viktors Henning i slott och skörd å så knalla vi på några somrar. På vintran högg jag några stockar då det passa å fick framkört till Sågen å fick intummat. Det spelade ingen roll om det var två eller femhundra stockar.

På våren 54 fick jag bud från Ljunga Elv att få börja, det skulle göras en ny bro över Lillån. Så blev jag där så när flottningen börja var den i det närmaste klar, så när som på räcket. Faktorn ville att jag skulle göra det, då var jag ensam herre på ön –ja, om jag får göra det när det passar. –Ja, det går bra. Så börja jag med det. Då hade det gått så långt att det fanns elborrmaskin, skärbrännare å svets i bolagssmedjan så det gick bra å det var nog det sista nämnvärda jag gjorde åt ljunga elv. Jag var där som extra nån vecka ett par tre år senare, mest med städning å så där.

Så sedan var vi våra egna. Jag köpte gammal traktor å knalla på. Så fick vi pension. När vi nådde så långt då kom det några lugna år tills sjukdomen börja. –74 hjärtinfarkt. –76 och –77 samma vals. Visst hade jag legat där i sängen förut för olika operationer men blev fullt återställd, men nu sitter jag här till ingen nytta men jag får vara tacksam att jag inte behöver ligga i plågor. Och hade jag inte Ida vet jag icke hur det skulle gå.

Men tankan går bakåt till alla majbrasor på storsten å alla barfotamarscher på Klacken, Gransjön med flera ställen.
Viktor Åström och jag var jämnåriga, vi var i 13-årsåldern. Han kom en dag –ska du följa mig på Munktorp efter två oxkalvar som Helmer har köpt? Skall vi ha skor var den stora frågan? –Nej, vi går barfot. Så starta vi, ömsom sprang ömsom gick över Gåsmyrbacken till Risåsen. När vi till slut kom fram var gubben i gårn så elak för vi kom en dag för sent. Hade jag varit ensam har jag nog sprungit från både gubben å oxen. Men Viktor tog det lugnt, inte ett ord till svar. Han tog repet å gick till lagårn å kom med en hornpär, för han hade långa horn. Så knalla vi iväg till nästa gård å det gick utan elakheter. Så iväg hem. Vad vi fick för besväret minns jag icke, men det var väl väl 50-75 öre kan jag tro.

En gång har jag vänt mig till polis för hjälp. Det kom ut en försäkring: Rikssjuk-kassan Svea. Det var en herreman som var ute å värvade medlemmar och ombudsmän å dom fick många medlemmar å ombud. Så var det förstås inträde å månadsbetalning. Det gick sin gilla gång men så en höst bröt jag skenbenet, då var jag gla att jag var med. Jag lämna in sjukanmälan, men inga pengar! Då stötte jag på. Jag var på rest blev svaret. Då skaffa jag intyg, då var det ombudets fel, å så var det undan för undan. Då var det en till som for lika dant å han var aggressivare. Vi plocka ihop å gick till Länsman. Han var ju hygglig att prata med men efter en tid fick vi igen våra papper med besked att ville vi stämma fick vi göra det på egen risk. Två skogsarbetare ge sig i kast med skojare!? Då var kassan vitt utbredd, där ibland i Svartvik. Men där var dom djärvare så det hela rullades upp. Det var rena skojet från början till slut. Ombuden blev förda bakom ljuset lika som medlemman. Den var inte inregistrerad å vad anstiftarna fick i straff kan jag icke svara på men inte ett öre kom igen. Så det var den sämsta penningplacering, å förtroendet för polis var borta. Men om det varit en matlös skogsbo som lyckats fälla en älg å det har kommit opp, då har dom säkert vetat vad vägar dom skulle gått.

Detta är i grova drag en medelsvenssons 80-åriga vandring genom tåredalen, men jag vill icke klaga för lika många har haft det värre men icke tycker jag det är prisis nån avundsvärd lott men folk har olika uppfattningar å nu sitter jag här till ingen nytta men det är bara tidens gång.

- o -

Renskrivarens kommentar
Denna Återblick skrev min farbror Olle, bror till min far Petrus Hultin. Familjen bodde i Stöde i Medelpad. Exakt när det skrevs framgår inte klart men han fyllde 80 år 1977 så minnena bör ha nedtecknats under slutet av 70-talet. Farbror Olle dog 1980-10-23. Han gifte sig 1940-06-08 med Ida Husberg, moster till Gunder Hägg. Faster Ida föddes 1904-04-30 och avled 1999-09-02.

Not
1. “stubbsve“, stubb kan läsas klart men sve? Systern faster Maja kan inte heller förstå. Kan det vara så att han menar en svedjebränning i skogen? och att han menar född under mycket enkla förhållanden.
2. “jeter“ betyder getter. I resten av texten har jag rättat stavning för tydlighet men behållit dialektala former som ändå kan förstås. “Der“ istället för “Där“ använder han genomgående. Kanske kan det vara dialektalt? men jag har ändrat ändå.
3. Farbror Olle använder “då“, “så“ och “å“ och mycket sällan komma och punkt. Jag har något minskat på dessa ord infört skiljetecken.

Göran Hultin 2002-03-12

    Familjen Olof Hultin              Brevskrivaren själv, Olle Hultin

Till början på sidan