Erik Persson var född den 28 mars år 1887 i Svartvik, Njurunda församling. Redan i unga år flyttade han till Gnarp. Där träffade han Beda Albertina Johansson som också var född i Svartvik den 2 september år 1876. Kanske kände de varandra innan de flyttade till Gnarp. Kanske de följdes åt. Hon var alltså 11 år äldre än den blivande maken Erik Persson. De träffades och detta resulterade så småningom att de fick en dotter tillsammans som fick namnet Frida Albertina och som föddes den 6 september år 1906. De ville då gifta sig men den blivande maken var för ung, icke myndig, ännu inte fyllda 21 år, som gällde på den tiden. Då sökte de tillstånd för att få gifta sig. I Husförhörslängden åren 1902 – 1911 har prästen först noterat att Frida var ”deras före äktenskapet” samt i marginalen på sidan 582. ”Erhållit Kungl. Maj:t tillstånd den 7/9 (1906) att ingå äktenskap" De gifte sig redan den 19 november samma år!! Erik Persson hade redan då ett yrke som smed. Hösten 1907 den 11 september flyttar de till Stöde och bosätter sig på fastigheten Fanbyn nr 4, på den västra delen av byn.
Här frågar man sig då varför flyttade de från Gnarp till Stöde. Följande är en gissning. I Gnarp bodde vid seklets början Karl Johan Algot Johansson som var född i Alnö församling år 1879. Han var svarvare till yrke. Han var gift med Beda Albertina Backlund som var född i Gnarp år 1879. Efternamnet Johansson kan tokas så att de båda kom från samma släkt.
I äktenskapet föds följande barn.
Frida Albertina född i Gnarp år 1906. Död år 1993. Flyttat
till Köpings stad 1923.
Gift Karlsson och senare bosatt i Hedvig Eleonora församling, Stockholm.
Ägare till en fruktaffär. Änka 1960.
Svea Maria född i Stöde år 1908. Död år 1948. Gift med Gunnar Westman. Tre barn.
Göta Margareta född i Stöde år 1910. Gift Sjölander. Död 2006. Fem barn.
Karl (Kalle) Erik född i Stöde år 1913. Död år 1992. Sme-Kalle. Duktig smed. Uppköpare av svamp. Ogift
Gustaf Rudolf född i Stöde år 1915. Död år 1999 i Sundsvall. Gift 1945 med Helga Klang. Maskinist vid Viforsens kraftstation
Astrid Sofia född i Stöde år 1918. Gift Jarlin. Död år
1986 i Sankt Görans församling, Stockholm. Arbetade hos en moster
som hade en klädesfabrik där. Jobbade även i vården. Två
barn. Skild år 1962. Gift med John Evert Jarlin född i Hassela år
1923.
Mannen avled i Myssjön, Stöde (Tuna församling) år 1987.
Ture Ragnvald född i Stöde år 1921. Död i Malmö år 1982. Gift 1962. Anställd vid SJ och har alltid bott i Skåne. Inga barn
Sven Rune född i Stöde år 1922. Död 1959 vid en drunkningsolycka. Hemma son.
Erik Persson byggde en kraftstation i (Överängesån) Fanbyån ovanför Tingån's utlopp. Levererade ström till alla gårdar i Slättån. Sedan startade han ett sågverk med såg och hyvleri. Under krigsåren på 1940-talet murade han upp två kolugnar där han kolade kol till dåtidens gengasbilar. Tillverkade också snöskovlar. Han var även smed vid flottningen på Ljungan. Hade även smedja hemma på gården
Familjen Persson var framåt inom flera områden. Hos dem installerades den första telefonen i den byn, som betydde att många kom dit och ville låna telefonen. Erik Persson var främst i byn med att installera vatten och avlopp till familjens gård. Man hade tack vare egen kraftstation el-värme i alla rum på båda planen i huset. Kraftstationen köptes så småningom upp av Skönviks AB men byggnaden står fortfarande kvar. Köparen ville i första hand komma över ledningsnätet.
/ON
Kraftverket i Slättån med bostadshus och ekonomibyggnad.
Nyhemssågen
Kring den här bilden kan man berätta mycket. Det stora huset i förgrunden är Nyhems sågen. En vattensåg. Den var i drift till bra precis år 1900 då ångsågen vid järnvägen ”norromån” stod klar. Det var en exportsåg och finns omnämnd i Per Ola Norbergs digra verk om Ljungan. Det sågade virket fraktades med pråm till Nedansjö och lastades på järnväg – först i Nedansjö - och när järnvägen mot Ånge blev klar tror jag omlastningen skedde i Österlo, men där är jag inte säker.
Innan järnvägen kom fram till Nedansjö fraktades virket med häst till hamnen i Sundsvall från Nedansjö. Den stora pråmen lånades ut av Sjöblom (basen på sågen på 1890-talet) till bl a Baptisterna för lustturer på sjön – dragen av ångbåten. Åkern i förgrunden hör till Backlunds och viken till höger kallade vi Backlundsviken. Då var botten fylld med mängder av sågspån från sågen. Brädgården utanför sågen är väldigt imponerande – det har gått åt mängder av sågavfall för att fylla ut där. Pålarna till brädgården (nån är väl kvar än) brukade vi pojkar på vårvintern, när isen inte smält kring dom, kunna ”räka” loss. Det var sällsamt att se pålarna, dom var delvis ruttna i överändan. Dom var inte som huggna igår i den spetsade nedre ändan. Garvare Ekström ”skördade” en hel del av pålarna och eldade upp dem i spisen.
Brädgården är tom – är bilden tagen sedan sågen lagts ner? Inte en enda timmerstock syns heller. I åns rätta fåra kom det flottade timret ut. Flottning nästan 100 år till 1920-talet. När kraftstationen byggdes ändrades tubens riktning från sågen till den nya kraftstationen.
Bakom första ladan till vänster i bilden fanns Slumparbäckens mynningsvik och där bortom till vänster Wästerbergsviken där det tidigare fanns en badstrand med sandbotten. Viken var grund och isbelades tidigt. Där åktes skridsko tidigare på hösten ån nån annanstans. Visserligen verkar det var lite högvatten men ändå kan vi se att Ön då hade en annorlunda topografi. Allt var uppodlat då. Främst var det hö som man fick men det fanns även lite åkermark och ”pärland”. På norra sidan ut mot Sandgrundet skördades vass. Här fanns många lador- jag har hört mer än 30 stycken – men de flesta följde med en vårflod på 30-talet. Vattnet var då så högt att när vi rodde med flottbåtar på fotbollsplanen ”Övallen” var det bara en halv meter kvar till målribban. ”Ladriket” hämtade sig aldrig riktigt efter den vårfloden. Det öppna landskapet buskades snart igen på stora ytor och tallskog blev det på en del ställen.
På bilden ser vi att flottningsföreningen's stora förråd ännu inte fanns. Bron över Ljungan är den gamla från år 1847. Tidigare hade man färja över älven. Jag tror det är färjemannens stuga som syns mellan Vallen och älven. Vallen och kyrkstallarna är nu borta. Här syns också Brattåsstallet till vänster om bårhuset. Bakom Brattåsstallet fanns Kyrkviken som då var så stor att man kunde spela bandy där.
En sak att räddas från glömskan är att man före bron anlade en isbro över älven varje vinter. Man vattnade en sträcka efter ena stranden och sedan sågade loss efter stranden och flottade över ena ändan till den andra stranden. På så sätt kunde man skapa en hållbar bror för den kalla årstiden. Tekniken har använts i Umeälven till 1940-talet. Har sett en sådan isbro på bild i en gammal tidning. (Västerbottens Folkblad). Bron lades mellan Vännäsby och Sunnanå.
På senare tid när jag var barn hade man varje vinter isväg
över älven vid kyrkan. Vägen gick i sydvästlig riktning
från Vallen och under bron till södra sidan. Främsta anledningen
var det dåliga medföret för både hästfärder
och sparkåkning på själva bron.
En annan viktig vinterväg var timmervägen efter Öns norra strand
långt ut på Stödesjön där timret lades upp i vältor.
Både hästar och lastbilar nyttjade den vägen. En härlig
syn som nu är historia var när stora delar av sjön fylldes av
timmer från skogarna. Vilken härlig tavla. Under själva bron
tog man om vintern upp is som lades i sågspån för bruk under
sommaren. Isen var oftast snöfri under bron.
Beträffande Ön så hade genom tiderna varit många tvister
om ägor och rättigheter mellan kyrkan och bönder på både
norra och södra sidan. Fotbollsplanen anlades av Slättån's IK,
en avsomnad förening, som hade en dräkt med rödvitrandiga tröjor
och vita byxor. Stöde IF som står för fotbollen idag hade sin
plan i Källsta mellan Barktjärn och järnvägen. Man gick
dit från Zetterbergs kafé på en flytbro över tjärnen
eller också på järnvägsspåret. Hemmalaget hade omklädningsrum
i ett uthus hos Zetterbergs. Gästande lag fick klä om i en lada vid
sidan av planen. Hur omklädning skedde i början på Övallen
minns jag inte, men när Stöde IF flyttade in där byggdes enkla
omklädningsrum.