Åter till Forskarmenyn

 

Sadelmakaren Petrus Eriksson, Fanbyn, Stöde

Dagbladet i september månad år 1965.


Inget yrke för dagens ungdom tycker sadelmakaren i Stöde

Petrus Eriksson, Fanbyn, Stöde började som bonddräng och slutade som sadelmakare. Intresse och handlag för det senare gjorde att han blev sadelmakare i Fanbyn, mest genom en slump. Närheten av hovslageriet gjorde att när bönderna var hos hovslagaren så passade de på att få sina seldon översedda hos Erikssons i granngården.

Petrus Eriksson är 66 år och avslöjar att han började med sitt hantverk på allvar när han byggde och flyttade till Fanbyn. Skotillverkning började han med först, sedan utvecklades det hela undan för undan och till slut gjorde han snart sagt allt som hör till hästar och seldon. Han började också tillverka lokor till selare. De fabrikstillverkade var ofta av sämre kvalité och då fick Eriksson dra igång bandsågen och göra ett par. Man måste ju se hur en hästs lokstad ser ut också, och det vet Eriksson. Ibland måste selar specialgöras för att riktigt passa. Det hela utökades så till slut tillverkade han hela selen själv.

I smedjan smiddes beslag
För att vara en sadelmakare fordras att man har tre verkstäder, i snickarverkstaden görs lokorna och i syverkstaden sys remmar och seltyg. Det betyder att en sadelmakare är en tusenkonstnär i miniatyr. I smedjan tillverkas också beslag till skacklar och sådana saker som hör ihop med hästen. Eriksson har mycket att berätta om sitt hantverk, men en dämpad optimism gör sig då och då påmind. Dålig lönsamhet har även i det här yrket gjort sig gällande på senare år. Avhästningen är naturligtvis den stora boven, men säger P G ” jag tror inte att hästen blir överflödig. I varje fall inte inom den närmaste tiden”.

Kanske har han rätt. Mycket pekar nu åt andra hållet. En annan orsak till yrkets utdöende är också att storindustrin förstör priserna för de hantverkare som finns kvar. Förutom en i Sundsvall är, så vitt Eriksson känner till, är han den ende sadelmakaren i landskapet.

Det är inget arbete för dagens ungdom, säger han. Det var sämre när en annan var ung. Då var man glad att kunna hitta på något eget.

Text och bild BiM